– ett ode till minnena & livet –

                 Saša Stanišić FÖRE FESTEN      

 

         

Det har varit alldeles OERHÖRT att leva och andas Saša Stanišićs roman FÖRE FESTEN under det senaste året, jag har njutit av vartenda ord, varenda formulering och av varje underton, jag har djupdykt och nått insikter och känt mig enormt priviligierad och LYCKLIG över att ha fått lära känna orden. De har krupit in under mitt skinn eller lagt sig som ett hölje över min hud eller svävat som ett beslöjat moln ovanför mitt huvud. Stanišić har skrivit en djup berättelse om LIVET och dess stunder, som möjligen kan te sig på vippen till oväsentlig vid ett första ögonkast, men det han har skapat ÄR en mångbottnad värld med människor och företeelser som fyller en med ljuv sorg och glädje, och hopp – och det är så VIST och så VIDSYNT.

Och nu är vi klara. FÖRE FESTEN ligger redo för tryck. Men än dröjer det lite. Hösten är kommen, men vi inväntar våren. Här nedan följer: Kapitel I.

 

***

For billions of years since the outset of time

Every single one of your ancestors has survived

Every single person on your mum and dad’s side

Successfully looked after and passed on to you life.

What are the chances of that like?

THE STREETS: On the Edge of a Cliff



VI ÄR LEDSNA. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl. Ut till öarna kommer du numera om du har en båt. Eller om du är en båt. Eller så simmar du. Men försök simma när isflaken klonkar i vågorna likt ett vindspel med tusen stavar.

Teoretiskt sett kan du gå runt sjön till fots, hela vägen utmed vattnet. Fast vi har försummat gångstigen. Marken är sumpig och spängerna murkna och eländiga, buskaget har brett ut sig, brösthögt står det i vägen för stigen.

Naturen tar tillbaka det som är hennes. Skulle man säga på annat håll. Det säger inte vi. För det är vrövel. Naturen är inkonsekvent. Naturen går inte att lita på. Och du gör bäst i att inte bygga några visdomsord på något du inte kan lita på.

Nedanför ruinerna av det som en gång i tiden var Schielkes gård har någon gjort sig av med halva bohaget på strandsluttningen, där sjön ömt berör landsvägen. Ett kylskåp sitter fast i den gyttjiga jorden, med en burk tonfisk kvar inuti. Det berättade färjkarlen för oss. Och att han hade blivit rasande. Inte apropå sopor i allmänhet, utan apropå tonfisk i synnerhet.

Nu är färjkarlen död, och vi vet inte vem som hädanefter ska berätta för oss vad stränderna har för sig. Vem ska nu säga så vackra saker som: ”Där sjön ömt berör landsvägen” och: Det var tonfisk från de fjärran norska haven.” Sådana meningar är det bara färjkarlar som kan.

Sedan murens fall har vi inte tänkt ut några fler bra visdomsord. Färjkarlen var en god berättare. Men du ska inte tro att vi i denna sårbara stund frågar Djupsjön, som blivit ännu djupare nu utan färjkarlen, hur den mår. Eller att vi frågar Storsjön, som dränkte färjkarlen, vad den hade för motiv.

Ingen såg hur färjkarlen drunknade. Lika bra det. Vad finns det att se när någon drunknar? Det är ingen vacker syn. Han måste ha gett sig ut på kvällen, det låg dimma över sjön. I gryningens första ljus drev en ensam eka runt på vattnet, tom och överflödig likt en avskedskyss ut i tomma luften.

Dykare kom. Fru Schwermuth lagade kaffe åt dem, de drack kaffet och såg ut över sjön, sedan steg de ned i sjön och fiskade upp färjkarlen. Stora män, blonda och ordkarga, alla deras verb i imperativ, langar upp färjkarlen. Står där på stranden i sina trånga dräkter, svarta och stela likt utropstecken ditsatta av döden. Äter vegetariska smörgåsar, dryper.

Färjkarlen begravdes och klockaren sumpade att göra sitt jobb, det ringde en och en halv timme senare, då satt alla redan och drack begravningskaffe på Perrong 1. Klockaren orkar ju knappt ta sig upp för en trappa längre utan hjälp. Kvart över tolv häromdagen ringde han i klockan arton gånger, och vred axeln ur led på kuppen. Trots att vi har en automatisk ringning och Johann, lärlingen. Men klockaren tycker inget vidare om någon av dem.

Det går fler och dör än det föds nya. Vi hör hur gamlingarna blir allt ensammare. Ser på medan de unga inte smider några planer. Eller då de överger planen. I våras miste vi busslinje 419. Några generationer till, brukar folk säga, sedan håller det inte längre. Vi tror: det håller. På något sätt har det alltid hållit. Pest och krig, farsoter och hungersnöd, liv och död har vi överlevt. På något sätt håller det.

Fast nu är färjkarlen död. Vem ska suputerna vända sig till när Uli har slängt ut dem? Vem ska organisera snitslade skattjakter på öarna åt besökarna från Stor-Berlin så snitsigt att ingen hittar någon skatt och barnen sedan gråter stilla på färjan och mödrarna artigt besvärar sig hos färjkarlen och fäderna i dagar grubblar på var någonstans det kan ha gått fel, och ifrågasätter först de nya delstaterna, sedan sin manlighet, och väl i land igen äter de ett äpple och fortsätter sin cykelfärd på sina desillusionerade cyklar mot Östersjön och kommer aldrig mer tillbaka? Vem?

Färjkarlen är död och de andra döda undrar, vad har en färjkarl under jorden att göra? Han kunde gott ha stannat kvar i sjön, och så var det bra med det.

Ingen säger, det är jag som är den nye färjkarlen. De få som förstår att vi verkligen behöver en ny färjkarl begriper sig inte på färjor. Eller hur man tröstar vattendrag. Eller så är de för gamla. Andra låtsas som om vi aldrig någonsin haft någon färjkarl. Och så finns det de som säger: Färjkarlen är död, länge leve båtuthyrningen.

Färjkarlen är död och ingen vet varför.

Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Och sjöarna är återigen vilda och mörka och ser sig om, iakttar.

 

***

 

– ETT ODE TILL MINNENA OCH LIVET –

 

22 okt 2015

Comments powered by Disqus

Välkommen

www.christinebredenkamp.se.

Länkar

Översättarcentrum
Übersetzerhaus Looren
EÜK Straelen
Literaturport
Bokbörsen
Ren kommunikation
Booksa
Literarisches Colloquium Berlin
Baltic Centre for Writers&Translators
Weyler Förlag
Granta
Tidskriften Staden
Goethe-Institut Stockholm
Litteraturmagazinet
Dixikon
Literaturcafé

 

Bloggar

Under pausträdet med Bodil Zalesky
Anda Bukvić
Jens Christian Brandt
Bernur
Weylers värld
Lindas matstuga